Då jag var femton år jobbade jag en sommar på en lägergård för att träna finska, som den ytterst svenskspråkiga österbottning jag är gavs inte många övningstillfällen på hemorten. När jag skulle åka hem efter min månad där pratade jag verkligen inte flytande, men vågade ändå prata mycket mer frimodigt när jag åkte därifrån. Det sista jag sa till min förman då jag kramade om henne var ”hyvä eläin”. Ville alltså önska henne ett gott liv.
Inskickat av Malin.